EMILIA,

Åh mitt dumma helvete. BANKA bort dessa bilderna ur mitt huvud.

Om sanningen ska fram så gjorde jag nåt dumt,  men nödvändigt i mitt tycke. Något jag skulle erkänna för den som det va rätt dumt mot, men mitt i all drama hade jag inte mage och jag vågade inte för jag va beredd på en sko i huvudet i det state of mind som pågick då. Men nu har jag BILDER i mitt huvud som jagar mig när jag sover, jag mår illa och spyr på dom. Är inte ens ledsen, bara mår illa och vill glömma att jag någonsin sett dom och det. Ibland är det tydligen bättre att inte veta.. Och grejen är att du påstår att det bara hände medans jag har faktiska bevisa på att så inte va fallet, det får mig o hata dej. Känna ingenting egentligen, konstigt nog. Bara dessa äckliga bilder i mitt huvud. Jag förstår inte denna känslan för jag känner inget, samtidigt som jag imellanåt hatar dej och sen saknar dej. Jag borde va arg men det är jag inte? Jag behöver nog bara veta vad jag känner eller har det gått så långt att va du än gör så kan det inte bli värre än det du redan gjort mot mig, så att jag känner inget? Vad är det jag känner egentligen? Det va därför jag behövde prata för jag behöver få dessa äckliga bilder ur mitt huvud så jag kan lära mig sova igen. Jag ville berätta för dej. Och kanske behövde jag bara säga hejdå? Eller kanske behöver jag verkligen bara veta vad jag känner. För just nu är det mos.

Bara ta bort dessa äääckligaste bilderna från mitt huvud. Och blanda aldrig in mig i "din familj" igen, Eller blandade jag in mig själv? och fick helt enkelt inte plats. Där va så många rödflaggor så jag borde sprängt landet för längesen. Vad är det för fel på mig? Din dröm. Inte din verklighet.