EMILIA,

Meatballs-night, champagnehigh och film, som jag dock bara såg fem minuter av för jag hade ett cpsär i örat som skrek Millan, MILLAAAN va femte sekund som jag hade mördat någon. Men nu är jag back in soffan..

Man kan tycka om man inte förstår mig eller känner det jag känner, att enough is enough. Jag har fått nog många gånger, men aldrig tillräckligt. Jag hade inte förstått mig om jag va någon annan, det kan jag köpa. Men först av allt, är jag en människa som kan ta på mig mkt, jag bygger upp så mkt tills det en dag spricker. Men än har jag inte gått sönder i bitar och gett upp, kanske mkt för att jag vet. Jag vet att detta är inte vad alla andra ser att det är, men jag vet att det kan va svårt att förstå när man inte är vi. Mesta delen gör det ont, men när det inte gör det har jag aldrig vatt med om nåt bättre. Det finns ingen som har fått mig känna så här mkt, allt mellan himel och jord. Och alltid varje dag, ger du mig en ny anledning till varför jag aldrig skulle vilja släppa taget om dej. Du förstår mig när jag skickar en låt istället för att säga vad jag tycker, du förstår hur jag tänker, du förstår att jag gör ont, du förstår vad som betyder nåt för mig, jag vet att du förstår alla dessa grejerna någonstans även om du inte alltid visar mig att du faktiskt förstår så vet jag att du vet om du bara vill förstå, även om du inte alltid håller med mig, orkar med mig och accepterar mig. Jag vet för mkt för att hålla fast, för att acceptera, men jag gör det av alla dom anledningarna vi har för att vi är vi, av alla dom simpla sakerna som gör oss oss. Att efter fem år, så ser jag fortfarande på dej exakt likadant som först gången jag såg dej, jag känner dom exakt samma sakerna. Och någonstans måste jag tro att det finns en anledning till varför vi fortf hittar tillbaka till varandra, för annars vad hade meningen vatt? Hur hade jag orkat gå upp på morgonen och hade jag då slösat fem år av mitt liv på inget? Det är inte så det funkar. Jag måste tro på ödet, på att saker händer för en anledning, att vi kanske inte va redo för varandra men att vi kanske är det nu? Och om vi inte är det nu? Ger vi upp då? För Jag är inte klar, jag är inte färdig, på långa vägar. Vare sig du vill eller inte. För du kanske inte alltid förstår dej, men jag vet att detta är går inte att jämföra med nåt och jag vet att du vet det också. Jag är inte klar, inte redo vad som än händer här näst, är jag inte redo. Kanske har jag många gånger stött dig längre ifrån mig för det är enklare för mig att bli sårad av dej än att du gjorde det självmant, för då hade jag iaf vatt beredd. Men allting känns annorlunda i idag när jag ser allting klart, det har känts på riktigt och jag behövde känna det för att våga stanna. Men om du skulle finna det i ditt hjärta att låta mig gå, så behöver jag hitta en gräns. Jag behöver hitta en ny historia och en ny verklighet, utan dej. Där kommer alltid va en människa man har ett starkt band till, ett band som aldrig försvinner, det kommer aldrig försvinna mellan oss, men någonstans måste jag också förstå att gör du det valet så är kanske enough enough och där kanske inte fanns mer att hämta om du väljer att låta mig gå eller om livet helt enkelt väljer att låta oss gå olika vägar igen. Just nu ber jag bara om lite mer, lite mer verklighet, kan du inte ge mig det. Måste jag hitta en ny historia. För jag hänger, jag dinglar och väntar igen. Men jag gör det för att jag måste tro, jag måste tro för att orka gå upp på morgonen.

babbel, men det är vad jag gör