EMILIA,

Jag gjorde ett beslut. För ett tag sen gjorde jag ett beslut. Under den tiden hade jag inget som va värt att hålla det. Men idag har jag det. Så inser att jag mer och mer börjat stå för allt vad det innehöll, även om det i mig kan göra lite ont. Men man sätter sig själv först visst. Tiden går och jag har läkt på de flesta vis, och jag tänker fortsätta göra det. Jag försöker komma ifatt, men det mesta har det gått bra. Men kanske gjorde jag nåt desperat och inte speciellt genomtänkt nu. Kanske ger det mig mer problem än hjälper mig. Längtan efter att få börja nåt nytt är nu sjuk. Nästan som en besatthet. Jag visste från första stund. Det gjorde kanske inte du. Men du måste bara låta mig ta det steget, du måste ta det med mig och jag kommer göra det. Förr eller senare kommer vi dit. För jag är envis och bestämd, så jävla säker på detta. Så sista steget i detta beslutet skapades innan dej men du kommer göra det möjligt, kanske inte nu eller imorgon. Men jag kommer. Vare sig om du vill ha mig då eller inte. För jag har aldrig kännt mig så menad till något eller någon, aldrig såhär säker. Jag lovar jag ska va tålamodig. Men jag kommer inte va det föralltid.