EMILIA,

Läste Fridas blogg och fick gåshud. 1 januari. Minnena man har flyger över en som en käftsmäll. Fortfarande så naiv och oskyldig. Jag ringde, bad om en väg ut. Ville inte där ifrån. Men jag ringde, för det va ett rop på hjälp. Jag va fast i en rökelse. Och då va jag så förstörde så jag trodde det va det mörkret det va meningen jag skulle va i. Nu är det ett helt annat år fast samma. Kan inte förstå att det gått ett år och allt känns som en dröm. Snart är det ett nytt januari och jag tänker fira det på bästa sätt. Om jag någonsin sjunker så långt ner på näringskedjan igen så hoppas jag att ni dödar mig. Allt som finns kvar är ett vaga smärtsamma minnen från ett hus så vackert som blev så fult. Min största önskan är att ni en dag förstår smärtan jag kände samtidigt som jag torkade upp era misstag från golvet. Samtidigt som ni tömde mig på all luft jag hade. I månader var jag i ett mörker. Idag är jag i ett ljus. Den sjukaste resan jag någonsin varit med om. Det kostade mig allt. Men gav mig min familj, ja delar av min familj. Jag växte och blev ny. Försöker fortfarande bli ny och bättre. Tackar Frida, för att hon hörde mitt rop på hjälp och hjälpte mig stå, hjälpte mig se. Tackar Frida för att hon förevigt kommer va min hjälte. Om hon förstod vad hon har gjort. Hon gav mig mitt liv tillbaka.

 

du & jag. You & med.