EMILIA,

Ju mer tiden går, ju mer ser jag hur livet utformar sig, ju mer inser jag att detta inte är livet jag vill leva. Jag vill inte va ensam när jag inte måste, jag vill inte spendera min fritid med att inte orkar resa mig från sängen eller inte ha något att göra alls. Där finns inget mellanting. Här finns ingen vardag. Bara allt eller inget. Detta är inte vad jag vill ha. Vill inte va arg när jag kan va lycklig. Jag älskar mitt liv där jag är nu, men jag nöjer mig för mindre. Jag vill inte nöja mig för mindre, vill inte va en handelsbitch. Leva livet ensamt för man inte orkar va någon annanstans. Leva livet ensamt för alla andra tar sig någon annanstans. Vet inte vad jag väntar på, antagligen tillåtelse. Vill inte hata jul, vill va som alla andra med julkänslor. Kan man få allt? Tror inte det. Handelsbitch eller vardagsbitch? Inget handlar nog egentigen inte om det. Denna känslan önskar jag du kunde se så du förstod att jag vill ha dig i min vardag. Utmattande att alltid vara arg för att tiden och avståndet tar all ork man har när man kunde vatt lyckligast i världen. En enkel sak som att komma över spontant för man verkligen inte vill sova själv kan inte ens existera i min värld och just nu gör det ont. En enkel sak som att tröttna på varandra är omöjligt när tiden att tröttna på dig inte ens finns. Hur orättvist är det inte att man inte för en jävla gång skull i sitt liv kan göra en normal grej. Som jag och frida disskuterade, tror vi dras till kaosen för att det är där vi är uppväxta, men jag skulle ge min högra arm just nu för att slippa den och leva som vem som helst med en normal vardag. Det önskar jag mig mest av allt.