EMILIA,

Förvirrad punkt se, vi va redan med rätt så långt nåja. Sitter nu och funderar på hur detta ska sluta istället. I tragedi gissar jag på. Ni då? Man får gissa fritt om man känner för det. För jag inser och insåg idag att du känner inte mig. Jo visste du känner mig på ytan liksom, du känner skalet, utsidan och den delen men det är ju liksom ingen konst. Du känner inte mig på det sättet så du skulle kunna klara av mig. Du känner inte mig så att du förstår mig. Och jag vet faktiskt inte ens om du är intressearad att göra det. Eller är det jag som försöker gömma mig liksom som vanligt? Jag tror inte jag gör det. För detta är annorlunda på någotvis.  "we can beat the odds" liksom. Jag skulle kunna åka världen runt för dig, det vet jag redan nu. Jag tvekar aldrig, förens nu. Första gången nu. För ditt andra liv gör mig fundersam och jag vet inte ar jag står i det.  Om du ens vill ha mig i det. Du känner mig inte nog för att hjälpa mig i detta. Så du säger inget och jag säger inget och här står vi o stampar. Så så länge vi trampar kommer vi sluta i tragedi. Jag vet att jag måste göra något typ nu, typ sluta va så jävla stolt. Men sen ska man bara våga med. Man vet dock aldrig var man är förens man vet det. Man måste bara våga förlora för att vinna.