EMILIA,

Dagen i ära kräver ett inlägg. Jag är sämst på sistonde jag vet, sjukt dum på o uppdatera. Men balanserar nu hundra bollar i luften samtidigt som jag försöker avstyra från psykbryt. Ni är med? Hinner fan inte o blogga då. Jag är stolt över mig sjlv just nu. Har tagit steget ut, känns som man är vuxen. Jag är mamma, jag städar, jag nätverkar och växer. Jag kan styra från ett psykbryt vanligtvis. Och liksom. Jag sprudlar av liv typ. Av glädje. Nästan. Iaf en kort glädje, som jag vet kommer ta mig ett år tionde att lära mig leva utan i närheten. Jag är glad, oftast lycklig, generellt sätt normal. När man är allt detta. Ska man aldrig vänta sig annat än bakåt slag. Jag är fortfarande lycklig och glad. Men när du äntligen tagit steget ur en koma, steget vidare från förtäring - finns inte möjligheten att längre balansera bollen av det ruttna liv som varit. När du väl har begravt gått vidare och känner dig så redo för ett helt annat liv och det man så länge kämpat för att glömma lägger sig som en spottlåska i ansiktet vill man fan inte annat än att lägga sig ner och ge upp. Som sagt den största fighten har vatt att gå vidare, jag gick jag segrade i pölar av kyssar. Bördan att bli lämnad slår tillbaka och det är som karma spelar typ ett spratt för hur är det ens möjligt att din mening inte är att va kvar här? Och hur kan det ens va möjligt att det man lyckats begrava, det som legat vilandes drar sig upp från det döda beredd att döda en? Hade jag vatt hundra procent framme hade jag låtit detta pasera, utan att stanna vid rödljusena. Men nivån på detta kriget kommer sluta värren än andra världskriget och jag bara sitter, hör, lyssnar - kan inte göra nåt. Min största önskan idag är att utrota er från denna planeten. Och hur samhället kan va så felbyggt så dom inte gjorde det åt mig? Det har jag inte ens tankeverksamhet till att börja disskutera. Hade jag vatt ball nog hade jag ringt in och satt dit dig för allt jag kunde komma på. Guess im not. Jag väntar på ditt felsteg och den dagen så lovar jag dit att vi kommer ha allt detta ur världen. För jag är färdig men att vänta på att du kommer o kapar mina ben under mig. Jag är färdig med att lyssna och befinna mig i era krig. Varför kan ni inte begrava det som vatt? Svälj stoltheten, se att det ni gjort är gjort och försök ta er upp. Ni ska fan inte lägga mig eller någon annan ner igen. Vill ni lägga er ner. Då är det ert val att inte va strakare men jag är så klar med att lida för era misstag och era fel. Jag är klar. jag vill va det, men det verkar som vi går en rond till. Jag är ändå glad.