EMILIA,

Nej som sagt detta är fan inte okej, inte rättvist heller. Vet fan inte vad som är meningen med detta egentligen? Från total lycka, till att ligga nersparkad på golvet från alla håll o kanter. Hapiness, not for so long. Det är inte okej att allt gick så snabbt och att jag blev totalt fast. Jag vet inte vad jag borde göra. Jag vet inte vad som är enklast eller bäst. Jag vet att jag för en gångs skull hittat något som är äkta och bra, jag vet att jag också hittade någon som lämnade mig. Mönster eller sanning? Livet eller karma? Enklaste hade vatt att bara ta det för vad det vatt, vända klacken och åter igen börja om på nåt nytt. Det kanske bara va en månad som gick alldeles för snabbt? Borde man ens känns såhär efter en månad? Men du bara tog hela mig, mitt bagage och mitt kök, min hund, mitt liv med en klackspark och jag kunde dö i dina armar om jag ville.