EMILIA,

Mitt i filmen så insåg jag att jag kan inte känna det trycket längre, jag trodde först att det va ett bra tecken men inser nog att det nog inte är det. Det är ett tecken på avtrubbning. På numbnes. På fel. Men jag vet det jag vet, det jag börjar tro och inse är att du gjorde ett val. Ett enkelt val. Och du bestämde dig förlängesen. För jag är för bra för dej, du är en krokodil. Och jag är en bra familj. Inte utan fel och utan konstigheter. Men något säkrare. Du bestämde det, så du slutade o slåss. Du slogs aldrig. För du har alltid vatt bestämd för just denna saken. Och en faktor i det hela är att vi förlorade förtroendet för så längesen. Så jag vet inte vem vi försökt lura? kanske denna känslan vi har. Kanske den vi trodde vi va tvugna att följa för hur kan man känna så? Ja jag vet fortfarande inte. Jag vet att det är underbart. Men mitt hem är nu mitt hem igen, det är inte invaderat av dej. Det är ett steg. Och kanske kan jag snart acceptera att det bara är såhär, ingen ekvation - bara att du redan bestämt dej för längesen. Den dagen du ändrar sin på dej själv och inte väljer det livet framför saker du håller kär, hade du gjort det - hade vi haft en chans. För då hade du slåtts för mig. Men du är inte den som ändrar syn så lätt. Så här är vi. Snart kanske jag kan acceptera det för alltid. Acceptera att min dagar bara kommer vara fylld med tanker av dej.