EMILIA,

Jag va i två delar, istället för o va lämnad i tre bitar. Lämnad jag en del bakom mig och va i två delar, i konflikt. Jag gick framåt. Jag har vatt jag hela dagen. Hela natten och hela dagen va jag jag. Och för mig va det nog tre år sen detta hände mig. Att jag lyckades behålla det utan att falla. Och jag gjorde det och det gjorde mig så glad för det betydde att du va typ nästan du. I två delar har jag vatt nöjd i att vara. Även om det fortf inte va en. Det tog mig 10 timmar att falla tillbaka i verklighet. Tio timmar att vakna och inse. Men det tog dej två sekunder att hitta vägen tillbaka in. Hur det vet jag inte, jag antar att det räcker med att du är du. För när du är det ger jag världen. På riktigt. För det är vad jag tror på. Tillbaka i tre delar. Tillbaka i denna oerhörda konflikten av tre. Att vakna i denna sjuka tryggheten är typ lyx för mig. Att slockna på två sekunder i en trygghet, att vakna och se att det är okej att vakna. Att man faktiskt vill vakna och se. Det va precis som du va här, men du va aldrig riktigt här va?