Första Utkast: Okt. 4, 2010, Slut Utkast: Okt. 6 2010.
För så länge, så länge har jag letat efter något som får vi ur den koman. Men nu drev det bara mig längre in i den. Jag är i en jävla koma och kan inte komma ur. Inom mig väcktes ett hopp som aldrig riktigt släckts, kanske för att det är äkta eller omöjligt, kanske för att det är inget. Vad det är, det vet jag inte, men det finns alltid här. Vet inte om detta är ett spratt, något som jag har fått för mig eller något som är? Alltid samma sak. Men detta kanske borde betyda att det är såhär det är. Verkligheten är farligt nära, kanske aldrig vatt så nära eller så långt borta?
Kanske Frida, kanske är det så att vi bara är lata? För lata och bekväma men jag tror inte det, för varför hade vi då letat efter bättre? Varför hade vi inte nöjt oss, för oss. För att vi är inte lata, vi är inte lata människor. Vi är bättre människor, som ser det bästa hos alla, ger alla en ärlig chans, (eller två, ofast gånger 5).. Vi är för snälla, människor som oss är människor som känner för mkt, tycker för mkt, för människor som inte är bra människor. Och vi har fastnat där för det är vad vi kan, vad vi vet och att känns såhär det är det vi kan och vet nu. Och blivit lata, för att slippa att det ska bli värre sjunka ännu längre ner, stannar vi i att känna såhär för att vi är vane människor. Människor som inte gillar när saker och ting förändras. Eller, värsta senario.. Allt som vi känner, allt som är, det är sant. Det är på riktigt, inga spel, inga lögner, bara vi som fastnat i tvätt äkta kärlek. Kärlek som ingen annan, som sårar som ingen annan, som kanske aldrig va riktigt menad men ändå äkta. För sån finns väl eller? Man säger ju att kärleken alltid segrar men vem vet om det faktiskt är så? Det behöver inte va så.
Så Frida, hur du än vänder på denna romanen tror jag inte det blir bättre än såhär. För jag tror detta är vad du har att välja på, välja det som känns mest fel för det är sannolikt det som är mest rätt. Men vad du än väljer så kommer det ändå kännas lika jävligt som det andra. För vad du än väljer så är det aldrig du som gjorde valet.
Detta är min roman till frida. För att hon är en jääävligt fin Frida!
Men jag vet vad jag väljer iaf. Jag väljer min koma och mitt spöke. För det är min sanning.
Kanske Frida, kanske är det så att vi bara är lata? För lata och bekväma men jag tror inte det, för varför hade vi då letat efter bättre? Varför hade vi inte nöjt oss, för oss. För att vi är inte lata, vi är inte lata människor. Vi är bättre människor, som ser det bästa hos alla, ger alla en ärlig chans, (eller två, ofast gånger 5).. Vi är för snälla, människor som oss är människor som känner för mkt, tycker för mkt, för människor som inte är bra människor. Och vi har fastnat där för det är vad vi kan, vad vi vet och att känns såhär det är det vi kan och vet nu. Och blivit lata, för att slippa att det ska bli värre sjunka ännu längre ner, stannar vi i att känna såhär för att vi är vane människor. Människor som inte gillar när saker och ting förändras. Eller, värsta senario.. Allt som vi känner, allt som är, det är sant. Det är på riktigt, inga spel, inga lögner, bara vi som fastnat i tvätt äkta kärlek. Kärlek som ingen annan, som sårar som ingen annan, som kanske aldrig va riktigt menad men ändå äkta. För sån finns väl eller? Man säger ju att kärleken alltid segrar men vem vet om det faktiskt är så? Det behöver inte va så.
Så Frida, hur du än vänder på denna romanen tror jag inte det blir bättre än såhär. För jag tror detta är vad du har att välja på, välja det som känns mest fel för det är sannolikt det som är mest rätt. Men vad du än väljer så kommer det ändå kännas lika jävligt som det andra. För vad du än väljer så är det aldrig du som gjorde valet.
Detta är min roman till frida. För att hon är en jääävligt fin Frida!
Men jag vet vad jag väljer iaf. Jag väljer min koma och mitt spöke. För det är min sanning.
Kommentarer
Trackback
