EMILIA,

Vill dra ner rullgardinen igen, släcka lampan, gömma böckerna och gömma mig själv under täcket. Det är en sånhär dag idag. Jag kan inte riktigt gömma ärren, eller såren? Undrar när dagen kommer när jag får höra att jag måste gå vidare. Eller har den kanske redan vatt här och jag tog den bara med en klackspark och låtsades som jag var kung över världen och vände sen ryggen och gick.. Var det bara så lätt? Eller började jag bara om i en ond cirkel? Du är patetisk och jag är kung. Vem tror du kommer längst? Fick jag dig att tro att jag inte bryr mig eller att jag accepterar vad som helst? Fick jag dig att tro att jag kunde ta vad som helst? Fick jag dig att tro att du behövde förklara dig för mig? För det gjorde du. Jag är alltid där när du vill. Så kanske fick jag bara dig att tro att jag kunde ta vad som helst. Kanske är det inga sår, kanske är det bara gammla ärr som någon annan skapade. Kanske tar jag vad som helst för att jag faktiskt inte känner någonting. Kanske va det därför jag sa nej, kanske gör det mig till kung och dig till patetisk kanske gör det mig till kung och dig till patetisk för du har tappat förmågan att bry dig precis som jag, du har bara lärt dig att säga stop precis när det bränns. Kanske är jag en ensam själ, men du är ännu mer ensam - det gör mig till kung och dig till patetisk.