EMILIA,

Efter att ha sett remember me känner jag mig inspirerad, vet inte riktigt av vad. Är bara duktigt inspirerad.

Jag vill känna det. Det man inte kan förklara. Men när man har sett det vet man i efter hand vad man kände. Jag är en tjej, det är inget jag kan fly från. När en tjej hittar det, vill dom hålla fast vid det och få det perfekt. Gå in med hjärtat före hjärnan och tro att allt är perfekt. För det är så tjejer är gjorda. När man känner det, vill man det ska hålla resten av livet. Kanske va det inte allt, men för just då, för just den studen va det de. Kanske inget man ser på film. Kanske inget när jag tänker på det just nu. Men jag vet att där fanns en känsla jag aldrig kännt förut, jag ville ha mer. Jag kunde liksom inte bli mätt. Jag ville ha mer mer mer mer. Hela jag skrek av att jag ville ha mer. Vad det va spelade just då inte någon roll, tills det blev något. Tills det bara rann ut som inget. Jag har insett att ingenting är perfekt om du går in med inställningen att det är allt. Perfekt är något man bygger tillsammans. Perfekt är när du vill ha mer. Perfekt är vad det hade kunnat att bli.

Men nu vet jag att ingenting kommer bli detsamma. Vi brukade vara enkla, vi brukade skratta, vi brukade le, vi brukade ha kul, vi brukade va vi. Men vi är inte påväg till perfekt längre. Vi gick baklänges. Ingenting kan få oss att bli perfekta, för du, du tog dig inte tid. Tiden att bli perfekt. Perfekt med mig.