EMILIA,

Jo för jag har fullständig panik och mina vänner vill inte svara när jag ringer, så får panika mig i bloggen. Vet inte riktigt hur jag ska förklara min panik men jag blir knäpp. Ibland känns det som karma, ibland känns det som otur. Vet inte riktigt om jag tror på varken karma eller otur men hur ska man annars förklara det? Är det jag eller är det inte jag? Är det inpreglat i märgen eller är det bara såhär det är meningen det ska vara? Jag vet inte hur det är. Men när jag känner vad jag gör nu, känns det inte som det är över för hur kan det va över när jag inte tror på ett ord du säger? Jag tror att allt det du sa va bortförklaringar. Jag tror att du tror att det är enklare för dig men egentligen har du ingen aning, precis som jag. Kanske är det jag som är patetisk eller är det jag som ser detta för vad det verkligen är. Jag vet inte, jag vet ingenting. Jag vet bara att det inte är över. Jag vet att när jag träffade dig för första gången va du mer än ihålig och kall, jag vet att du va mer än vad du utser dig själv för att vara. Jag vet att du var inte som alla andra, jag vet att du inte va som dom men nu smälte du in till att bli som dom. För mot mig va du varm, mig tog du hand om, mig skyddade du, mot mig var du försiktig, mot mig var du så mkt mer. Jag kan inte se dig som dom, alla dom andra för jag vet att du är mer. Därför är det inte över, det är inte över förens jag säger att det är det.. för mig iaf. Dig tappade jag för längesen! Jag tappade dig, för nu är du precis som dom någon som bara smälte in till att bli en i mängden.. någon som kanske aldrig va mer, kanske bara mot mig?

Jag kan inte förstå meningen med att känna, att hålla fast men ändå släpper jag inte taget. Varför släpper jag inte taget? Är det itne över? Är där mer är det därför jag är kvar? Är det bara jag eller är det du? Är det karma eller är det otur? Är det på riktigt eller är det bara jag, är det alltid jag?