EMILIA,

Ibland när man pratar med folk om oftast ingenting som blir till något mycket mer kan man bli så ställd så man inte vet vad man ska svara. Oftast ställd av ärligheten. Iaf jag. Jag kan gå och grubbla på ett svar i dagar, mest för att förstå. Förstå mig på liksom. Vet inte om det brukar hända er, men det hände mig hela tiden. Just nu har jag ett svar på g. Undra om ni kan lista ut frågan? jag som alltid skriver i gåtor. Tror jag iaf.

Vad jag istället undrar är hur man kan leta efter något som man inte vet vad det är? När du vet, då vet du. Utan en bra inställning går du förbi allt det som paserar dig. Ser man det ur dina ögon, kommer man inte långt. Men med en för bra inställning blir du bara besviken. Varför inte bara sluta fundera på det? Jag funderar, men inte så som du gör. Jag hoppas och någonstans då vet man bara. Önskar jag kunde förstå dig. Trodde jag såg något annat där, kanske var det bara skenet som bedrog. Men ändå fastnade jag, det va något jag fastnade i eller va det bara min dåliga ovana jag fastnade i? Just nu hoppas jag. Hoppas på att du ska krypa ur det du gömmer dig bakom. Eller hoppas jag på att jag ska vakna upp och inse att där inte var mer än ett skal? Jag tivlar, men jag vet ingenting säkert. Någonstans känner jag, men den känslan har svikit mig förut.