EMILIA,

När man tänker på det är det sjukt. Du var mitt liv. Du var allt jag hade, för det va så du ville ha det. Du bröt ner mig till inget för det va så du kunde hålla kvar mig. Jag sa inget för jag ville ju va kvar. Men jag bröt ihop på sätt som i slutet bara förstörde mig själv och du kunde inte bry dig mindre. Jag älskade dig. Jag gjorde verkligen det.. Men borde aldrig älskat dig till vilket pris som helst. Jag har så många gånger funderat på vad som gjorde mig till detta. Vad gjorde mig rädd, vad gjorde mig trött, vad gjorde mig osäker. Det va mycket då som gjorde mig till allt jag blev, men du var en av de största anledningarna. Jag ångrar ingenting jag gjorde eller sa då. Men jag önskar du hade förstått vad du egentligen gjorde mot mig. Du bröt ner mig till inget och efter dig fick jag börja om och bygga på inget, på osäkerhet. Nu rör det inte mig i ryggen längre, för nu är jag inget av de grejerna. Nu är jag stark, starkare än någonsin. Han gjorde mig stark efter att han förstörde det sista av mig som va kvar. Det du inte lyckades förstöra.

Jag är glad.