EMILIA,

bubbla. det va helt okej. i en stund iaf. det är fortf en stund. Jag drömmer, svävar, nästan, det är bara nästan. Du är allt. Allt för mig. Det är därför detta är nästan. Jag vet vad jag klarar av och inte klarar. Du har nåt gränsen så många gånger men jag jag kan inte säga ifrån. Kan jag denna gången? Vet jag vad jag klarar? Men hur som helst, undrar jag vad det skulle spela för roll. För jag kan inte leva utan dej. Har jag någonsin kunnat?

detta är nytt. Du är ärlig, du känns lite mer som du. Men bara ibland. Och sen gör det ont. Jag hade gjort vad som helst för att få dig dit jag vill. Men det räcker liksom inte. För ibland känns det som du saknar nåt. Jag vill inte hålla för hårt, men vägrar släppa dig lös. Allt som snurrar är om jag klarar detta, gör jag det? kan jag snurra runt på detta. Och när jag funderar så avbryter du allt med att säga rätt sak. Jag tänker fråga. För jag undrar vad som gör denna gången annorlunda med alla andra gånger. Vad gör oss annorlunda nu? Du säger att du är. Är du det? Är jag det?

Detta är allt jag någonsin velat, alltid sen dagen det blev så och sen dagen det inte blev så ännu mer. Men jag har rätten att va rädd, för jag är livsrädd. Jag har rätten att ifrågesätta. För det har jag. Men innan jag hunnit göra det, har du redan sagt allt det du aldrig sagt o jag är redan fast. Så fast.

<3