EMILIA,

Mys söndagen är snart över och snart är det dags för ny vecka. Med skola och jobb, och allt i mellan man ska försöka hinna med. Är inte van vid att vara den här personen, som måste ta ansvar som måste tänka på vad jag gör. För det kan ingen ge mig, inte ens jag själv.. För det brukar jag inte göra. Jag antar att man vänjer sig, men det tar sin tid.

Kvällen spenderade jag med min Idski, film och mys och pisstage nötter - tror det är min nya favorit. När Ida hade gått satte jag på tv och upptäckte att det va nothing hill på tv, kom mitt i When you say nothing at all. Så nu sitter jag här och lyssnar på Ronan keating. En fiiin kille det :)

Jag kommer ihåg en viss trygghet. Vet inte vart jag hittade den någonstans för det var så osäkert. Men kommer ihåg hur tryggt det kändes att veta även om det inte va rätt, även om det inte var det man ville veta så visste man iaf det. Nu är jag här och vet att jag faktiskt lämnat den konstiga perioden av mitt liv, en lång period som bestod av konstiga beslut, runt, runt, runt gick det och sedan fram och tillbaka. Fram och tillbaka mellan två olika tryggheter, på helt två olika sätt. Men jag lämnade det allt bakom mig och nu är jag här i en ny period, i ett nytt kapitel, i ovishet, utan att veta vart jag går eller vart jag är påväg. Påmånga sätt trivs jag bättre än någonsin samtidigt som det finns något som drar mig en bit tillbaka. Men jag fortsätter dra mig framåt, så långt jag kan nå.

This is your song, tänker på dig och det jag aldrig fick säga. Hej då. Hej då, va allt jag ville säga, allt jag behövde säga.