EMILIA,

Livet är just roligt. Varför har man så lätt att fokucera på saker som inte betyder nånting egentligen, negativa saker. Eller varför är det så lätt att göra en höna av en fjäder? Varför hängar man upp sig på små saker, varför inte bara göra allt du kan av det du har? Jag antar att det bara är så man är byggd, känslan av att behöva mer, istället för att bara nöja sig med det man har. Man nöjer inte sig. Jag har svårt för att greppa detta, har svårt för att förstå det.. För ja, livet är just roligt. Det är så mycket man inte förstår, men vill förstå, man vill alltid ligga ett steg före och ha grepp om situationen. Varför kan man inte bara leva ut och spela på vad man har? Varför hålla tillbaka när man en dag kommer ångra att man höll tillbaka..

Jag kommer aldrig förstå, kommer aldrig få veta. Svaren.. Nej dom kommer jag aldrig få, kanske finns där inga. Kanske va det aldrig nog, kanske va jag aldrig nog. Kanske va det aldrig som jag trodde. Jag kan grubbla, men hur ska jag någonsin få veta? Den studen kommer aldrig komma tillbaka. Kanske ångrar jag att jag aldrig tog reda på varför, men ibland måste man skydda sig själv. Kanske ville jag aldrig veta? Kanske va det slutsatsen jag hade hoppats på? Tror nog inte det. Men hade aldrig kunnat se det sluta på ett annat sätt. Vad betyder det? Kanske trivdes jag bara i uppförsbacken? Just nu trivs jag ju i min nedförsbacke. Hur är det nu? Nej.. Några svar kommer jag aldrig få. Men när ska jag då sluta grubbla? För utan svar behövs väl inget grubbel?

Jag har svårt att greppa de, det går liksom inte in. Men nu släpper jag det ut, ut till det obetydliga. Obetydliga. Obetydliga. Obetydliga. Jag ungefär som en regndroppe ner i ett hav släpper jag det, det blir till inget. Obetydligt.