EMILIA,

fick mig blogg sugen och satte i gång verksamheten lite.

Where were you? Va du där? Va du någonsin där? PÅ riktigt? Tror inte det. Jag vet inte, jag tror alltid olika varje gång jag tänker på det och har aldrig vetat.. på rikitgt.. Hur lätt är det att tro på nånting som alltid slutat i en lögn, men börjat i sanning? Hur kan man inte tro på nånting som man la ner hjärta och själ i? Hur kan man inte tro på något som gav en hopp. Men varför ska man tro på något som förstört en? Varför ska man tro på det som fått en må så bra? Jag brukar säga att jag är världens negativaste människa. Men hur kan jag kalla mig själv negativ när jag säger att du fick mig att må bra? Haha, det är skrattretande att jag ens sa det. Tror jag på det själv? Du förstörde mig, you broke me. Det är skrattretande att jag ens tänker dessa tankarna, för du, du finns inte längre. För du, du förstörde mig. Och här är jag, fortfarande förstörd, så förstörd så du inte anar. Det tar tid att läka, jag är över det, men att läka tar tid. Där finns en skillnad. Det är skrattretande. Så många frågor och du tycks alltid vara svaret. Men glömmer alltid bort vad jag frågat. Så många frågor, men fortfarande inga riktiga svar. Såren är färska, dom går lätt att riva upp, men lika snabbt läker dom. Jag vet inte vad det är som driver mig dit, men jag lyckas alltid hamna där, där bland alla frågor.

heartfelt lies