EMILIA,

När jag kom fram till det som brukar vara min normala reaktion upptäckte jag snabbt att det inte va så jag reagerad. Kanske reagerade jag just så för att det är så jag brukar reagera. Men mycket har förändrats sen sist och någonstans på vägen slutade jag bry mig. För när jag kände efter på riktigt istället för att hålla mig till den vanliga vägen upptäckte jag att jag visst då hade stängt dörren och att jag mådde sjukt-riktigt-helvetes-jävla bra över det. Ungefär som en jag-kan-flyga känsla. Så efter många års av förvirring har jag nu stängt dörren på riktigt denna gången? Ja, jag tror faktiskt på det. Kanske är den aldrig stängd på riktigt, kanske är den? Men den är iaf stängd på ett halv-bra sätt. För det finns ingen mening med att älta, det finns ingen plats för känslor, det finns bara ett stort jäääääävla utrymme för mig och för mina tjejer ofcourse.

It dosen't matter anymore.