EMILIA,

åh hata hata hata, nu är jag här back to tänkandet - gillar inte det alls. Ge mig tillbaka min fredag, hade as kalas kalas massa jätte kuuul!

Men det känns ju verkligen kanon, heeeelt jävla underbart. Om det är så du känner så stick, vilket jag skulle gjort för lääängesen. Jag försöker ändå alltid, hur svårt det än är för mig och jag gör det för din skull - så dumma saker jag kan slänga ut mig för din skull liksom, hör själv hur dumt det låter kommandes från min mun liksom. Men du ser inte det, inget av det och frågan är då vafan är det värt egentligen, vad är du värd? Jag antar inte det är så mycket. Det är iaf inte värt att känna såhär, eller? Nej jag vet inte vad jag ens hade förväntat mig liksom. Är jag verkligen så blåst? Hur kan jag ens få för mig att det får mig må bra när jag sitter här och mår dåligt över det. Är det verkligen så illa att jag måste börja övertala mig själv att du får mig att må bra? Eller är det så att jag bara inte vill se det och att när jag alltid mår dåligt över det gör jag det för att jag inte vill bli besviken? Är det bara så att jag får mig själv hitta massa fel och gör mig själv besviken bara för att du inte ska hinna före? Du slipper, verkligen du slipper..

Jag vet inte ens varför, jag fattar inte ens varför.. eller?