EMILIA,

Det känns som att varje människa som någonsin kommit mig nära, stöter jag bort. Jag vet inte varför, vet inte om där finns anledningar till varför eller om det är så det är. Men det är så det känns. Det handlar inte om någon, utan om alla som råkar komma kanske för nära. Vill bara ha detta klart för mig. Vill att allt som på senaste tiden kommit till ytan ska bli bra. Vet inte hur jag kan ha missat det så länge, eller hur jag kunnat gömma det så länge, kanske förträngt det? Men jag vill bara det ska bli bra.

denna sanningen, du och jag. Inte vi, utan du och jag den gör ont. Gör ondare än någonsin, för känns som jag börjat inse vad det egentligen är för dig och det känns inte som det är mycket. Som allt annat ville jag bara det skulle bli bra. Men utan dig känns det inte bra. Men kanske verkligheten är den, den utan dig? Lägger du detta på mig? Stöter jag bort dig med? Jag är rädd. Så rädd för att komma dig nära, så rädd för att berätta sanningen för dig för jag vet att du inte stannar kvar. Har du gjort det igen? Gör du det igen? Är detta sista gången? Kommer det igen? Det känns som det rikitgt aldrig tar slut, ville bara det skulle bli bra. Önskar du kunde prata med mig, önskar du kunde göra detta bättre. Kan du?

lost