EMILIA,

Det är sjukt egentligen att man inte lär sig. Det tog mig inte ens två veckor efter den dagen sen va jag där igen och att man inte kan förstå vad man egentligen gör mot sig själv. Och det är verkligen inte kul, inte någonstans. När jag kollar tillbaka, så undrar jag alltid vad va det som gjorde mig annorlunda från alla andra som inte klara sig. Vem va det som räddade mig? För det är egentligen sjukt, ett jävla mirakel. Det är så dumt att tänka såhär, det är dumt att tänka tillbaka överhuvudtaget för det är så jobbigt. Mest för att jag inte har en aning om något, jag vet inget, vet inte vad som gick fel - allt jag vet är att det ändra allt den dagen, inget blev någonsin som det va igen, kanske kunde det ha vatt det.. Och att man kan va så ung och dum är sjukt, jag hade verkligen ingen aning och hur jag praktiskt taget bara raderade allt som hände för det va lättast, men det är inte lika lätt nu. Men den känslan, att vakna så, aå på det sättet.. usch.. Det är så jobbigt att tänka på det, men det är skönt att ha det i baktanken, någonstans fick man en chans att göra det rätt. Frågan är om man verkligen tar vara på det? Nej, nej, inte ett dugg. Men jag ska börja göra det - JAG SKA!