EMILIA,

Det va precis såhär jag inte ville det skulle bli, vill inte komma hit och ville inte inse. Det är svårt att vakna upp varje morgon och sakna det som du älskar mest i hela världen, jobbigt att vara utan det som vände om ditt liv totalt, som räddade något så värdefullt. Det har tagit mig så långtid att ens förstå, tror fortfarande inte jag riktigt förstår men nu vet jag åtminstonde något och det känns som att allt som var och allt som jag minns bara är borta, eller kanske inte riktigt borta mer som en lögn. Jag trodde det va mitt liv, trodde det va det som formade den jag var men det visade sig vara något helt annat och helt ärligt så känner jag mig så vilsen. Men detta är även något som formar mig, detta som jag inser gör mig starkare för varje dag. Jag vet fortfarande inte varför det är så lätt för dig att bara avfärda, antaglien är det för samma anledningar som jag gör det. Skulle kunna tänka mig att det är från dej jag fått det! Men jag skulle aldrig göra det på ett sätt som du gör det och du skulle varit den personen som jag skulle skyddat, du är den som jag alltid skyddat men en människa kan inte ta hur mycket som helst och detta känns faktiskt helt absurt. Förstår inte hur du kan göra såhär och förstår inte hur en människa kan ha ett sådant inflytande på en annan så att du förstör din realtion till oss.. Ska du inte stå upp för mig? Och ja jag slåss, slåss för dej kanske är det helt fel att ge dig det men jag kan iaf ge dej det för jag står upp för dej, för ja det brukade vara vi. Kanske har det aldrig vatt det heller, kanske va det bara en fråga om ensamhet och en fråga om andra saker som gör mig mörkrädd bara att tänka på det - för skulle du verkligen sjunka så lågt? Jag vet inte, jag undrar det varje dag. Och efterallt som vi har gått igenom, efter allt som du har gjort mot mig och allt skit som jag har utstått från dej så älskar jag dej fortfarande lika mycket som jag alltid gjort. För ja, som dom brukar säga - jag är precis som du, ibland önskar jag att jag inte va det..