EMILIA,

Lovar att när jag har orken ska jag berätta om min underbara fylle helg. men just nu pågår en jävulsk bakfylla och jag orkar inte tänkas på fest för då måste jag nog spy. Men jag va tvungen att skriva ett blogg inlägg för jag har funderat..


Jag vet att vad jag tänker antaglien är fel och jag vet att det är mitt eget fel. Och ibland vet jag inte om jag känner såhär för att jag måste eller bara för att jag kan, har inte riktigt funderat ut detaljerna ännu. Men förstår inte varför jag känner såhär. Men jag vet också att detta aldrig riktigt varit borta, behovet av att ha dig nära så jag kan veta hur du mår har alltid varit där mer eller mindre. Jag vet inte om det är så starkt så att jag behöver göra nånting åt det, men jag vet iaf att jag saknar den delen av dig som brukade vara min högra arm och min bästa vän. Jag vet att jag nästan alltid gjort fel med dig, kanske mest för att jag kunde. Men jag vet också att jag spelade bort något bra, kanske det bästa någonsin, att jag spelade bort mina familj för att jag va nyfiken och blåögd? Nej det var aldrig av den anledningen och det står jag fortf för. Jag vet inte varför, men jag måste och är villig att ta reda på det.

Jag är inget som.. inget som.. det gjorde faktiskt ont.