EMILIA,

ÅÅH, jag blir så arg. Det är som du är mitt stopp mot resten av världen.. Jag krymper ihop till en boll och vägrar komma ut. Du är som ett stopp, för allt, du hindrar mig att gå vidare, har aldrig kännt mig såhär fast. Trodde jag kunde glömma det och lägga det bakom mig, jag trodde jag hade lagt det bakom mig, men vad hände? :S Det enda jag gör är att gömma mig för det och plötsligt dyker det upp till ytan igen.. Och sen sen försvinner det igen, du.. Jag försöker övertala mig själv att jag är bättre utan, men ibland undrar jag faktiskt. För såhär som det vatt med dej, jag vet inte, trodde inte det fanns. Men nej, kolla vad du får mig till att säga!  Jag är bestämd denna gången, nu och föralltid. Jag behöver inte dej. För den enda gången du behöver mig är när du är ensam, eller när du känner lusten att förstöra någons liv. Du och din radar som känner, "oj nu är Emilia lycklig, ska vi gå och göra henne olycklig" - grej, kan dra åt helvete, du kan dra åt helvete! Behöver inte ditt stöd, din tröst, din omtanke eller ditt hjärta. Du gör mig tokig och knäpp, du får mig att intala mig själv konstiga saker som att du skulle vara nåt bra, eller "godhjärtat", något jag behöver, som ett stöd. Du låter fan mer som ett beroende än något bra. Jag behöver inte dej, nej nej nej. Seriöst I'm on my way to crazy. Märks det?

I'm not in control so let me go. Release me, release my body