EMILIA,

Nu känns det verkligen sådär meningslöst igen. Det varade inte länge det där glädjeruset, to bad.. Vet inte varför det blev såhär helt plötsligt, det bara slog mig. Vill verkligen inte va den, jag är inte den och har aldrig vatt det, vill aldrig va det - men helt plötsligt är jag det och kan liksom inte sluta. Fattar du inte det, efter så många gånger jag förklarat så vad mer kan jag göra? Jo, kan stanna här, hålla ut för det är vad jag sagt jag ska göra ellehur? Har jag något annat val? För jag kan inte gå, kan inte bara vända det ryggen, kan inte fortsätta utan att ha gett det allt. Jag ser bara det jag vill se, det jag verkligen ser och det har jag aldrig bara velat lämna. Men idag slog det mig att det är inte bara jag, idag slog det mig att jag är den. Och du ser inte vad jag ser, du känner inte det jag känner men jag kan inte.. Så jag antar att jag fortsätter med det jag gör bäst, håller käften, håller ut och låter dej glida iväg ännu en gång? Eller?

waiting for you to prove me wrong?...


Imorgon är det iaf lördag, det är en sak som är säker!