EMILIA,

Ger du mig ens ett val? Jag har försökt gång, efter gång, efter gång nu och det händer ju inget ändå.. Jag fastnar ändå här, tyckandes synd om mig själv och ännu mer synd om dej. Jag vet att det är den rätta saken att göra, för det skulle inte vara rätt. Hur ska jag kunna ge allt, när jag inte har det själv? Du puttar mig längre och längre in i ett hörn, snart finns det ingen väg ut från mitt hörn. Du puschar mig så du får höra vad du behöver höra, tänk om det är en lögn? Det är inte där jag vill hamna eller va. Jag skulle öppnat käften för längesen, but it hurts to much -försöker hålla kvar vid något som egentligen inte finns istället - it hurts even more.. Jag vet var och jag har vetat det förlänge för att kunna se det som en överraskning. Du kan se allt annat, du kan fråga om allt annat. Men detta missar du gång på gång? Är det att du inte vill se det, gör det för ont för dej med? Eller vill du bara inte tro det? Öppna dina ögon, säg någonting, fråga mig nåt.. Vad som helst! frågan är skulle jag säga som det va? Skulle jag kunna göra det till verklighet? Och jag vet att för dom i min närhet ser det ut som att jag gör ett annat val, och så är det verkligen inte. Även om jag önskar det :S Kanske lämnar jag bara alla mina dörrar på glänt, kollar på andra sidan en stund, men går aldrig över helt. Hur ska jag kunna vara lycklig på ett ställa, på en plats i mitt liv där jag känner mig fångad, instängd och felplacerad? Faktiskt handlar det inte om någon annan än mitt egoistiska jag, och kanske ibland om att hålla dörren på glänt. Can you blame me?