EMILIA,

Jag försöker va stark, försöker hålla ut med varje ord, varje skrik, varje sårande ord, varje gråt. Men någonstans börjar det gå mig över huvudet. Jag har gjort allt, allt jag kunnat för att hålla dej upp, hålla detta uppe. Men jag orkar inte hur mycket som helst, vill springa här ifrån just nu. Det känns som du bara jagar mig längre och längre härifrån. Jag då? Har du någon gång tänkt på mig? Jag har aldrig träffat någon innan som är beredd att sätta någon annans känslor och välmående sist, för att dens ego inte klarar ensamheten. I'm sorry, men vad förväntar du dej av mig? Helt ärligt, det finns inte ens en liten del av mig som orkar detta längre. Det drar i varje kroppsdel av mig att springa snabbt här ifrån, innan jag själv hamnar där nere. Jag vill inte va där, aldrig igen. Vad förväntar du dej av mig? Vad gör man?