EMILIA,

Känns som ett stort ett stort svart moln har samlats framför mig. Allt jag ser är dimma.. Någon har kramat luften ur mina lungar, bränt ut mitt hjärta och det enda jag känner är hur tårarna inte försvinner från min kind..

Trodde det fanns en människa på hela denna jorden som inte kunde såra mig.. igen.. Jag trodde du hade brutit ner mig så mycket som man bara kunde, trodde allt som fanns kvar av mig va smådelar. Nu ser jag att jag har fel, det fann tydligen fler sätt att förstöra en människa på.. Jag finner inga ord, luften har gått ur mig. Om det är människa som skyddat dej från att hamna där du är nu, som borde det väl va jag? Jag har ljugit för din skull, för människor jag aldrig skulle velat ljuga för. Jag har förstört mitt liv, för att jag inte kunde se mig själv i spegeln, för att sanningen för dej va svår att tackla. DU är mindre än vad jag trodde. Sen när är det jag som ska betala för dina fel? Jag tyckte till och med synd om dej, jag brydde mig till och med, försökte hjälpa dej på omöjliga sätt som dödade mig själv innombords, men jag gjorde det för din skull, din skull - fattar du hur dumt det ens låter eller? Jag önskar att en dag, att du en dag innan för ditt skal, detta tomma jag du har, vakna upp. Det sista du förtjänade var min sympati, mitt hjärta och min omtanke för vad har jag någonsin fått för dej förutom skit? Jag har aldrig vatt så ledsen som idag. Åh jag känner mig så dum, som faktiskt senaste igår satt o tyckte synd om dej, ville rädda dej och faktiskt trodde på att du någonstans va den otroligt otroligt underbara människa jag kännde. Du är bara ett skal, ett tomt patetiskt skal som inte kan bättre än att tycka synd om sig själv, som inte kan stå för vem du är och vad du gjort. Det gör ont hela vägen  in i mig och jag kan inte.. nej jag kan inte.. Det värsta av allt är att imorgon, kommer jag sakna dej lika mycket ändå..

Önskar detta kunde ta slut. Önskar att jag va var som helst förutom här.