EMILIA,

Vem visste att regn kunde kännas så varmt, vem visst att tystanden kunde va så stark så att man kunde höra ett hjärta brista, vem visste att vägen kunde vara så lång att den ledde precis igenstans.

Ja vem visste, vem visste att efter allt, misstog jag mig på den med stort D - för den visade sig vara någon helt annat. Tystad blev till verkligehet. Tystnade gjorde mer ont, verkligheten är bara skrämmande. Rädd för att fastna här, precis hit jag aldrig ville komma. Men här sitter jag och lät det ta över allt.. Vem visste att ett första intryck kunde va så starkt, vem visste det skulle va sant? Vem visste det skulle hålla i sig?

Allt händer för en anledning, om vi intalar oss det kanske inte natten blir så lång. Om vi intalar oss det, kanske vi kan gömma detta en liten liten stund till.

Kanske hinner jag ikapp med verkligheten, för först gången på väldigt länge ser jag det för vad det verkligen är.