EMILIA,

Asså jag fattar faktiskt fortfarande inte vad som kunde gå så jävla snett. Jag tycker det är helt sjukt. Fast egentligen är det uppenbart, men ändå stör jag mig på det. Det är liksom inte så att jag ångrar nåt, för det gör jag verkligen inte. Men fattar inte hur något som verkade så bra gick rent åt helvete, det är sjukt vad man kan lura sig själv asså. För allt det man trodde måste vatt en lögn då jag hittade mig själv sakna något, något så stort så det nästan är skrämmande och till slut kunde jag bara inte hålla tillbaka det jag gömmt så länge. Nu är det där iaf, ute, hängandes i luften - frågan är till vilken nytta?

Men nej Emilia, leva för stunden :) Vilket fall som helst efter jävla massa velande fram och tillbaka, hit och dit, massa kaffe, massa tänkande, massa låtar, massaaa blogg-inlägg så är jag trots allt glad och lycklig över var jag är nu och vad som har hänt och jag har inte ångrat en sekund påvägen. Och det finns ett blogg inlägg jag skrev för hundra år sedan, inte ens i denna bloggen som sa ungefär något i stil med att " om jag hade tillfället så skulle jag göra exakt samma sak igen" och för mig säger det bara en sak, för mig är det sanning och det va precis vad jag gjorde med. Vad som händer nu, det är en annan historia men jag mår trots allt bättre än jag någonsin kunde tänka mig.

tack