EMILIA,

Jag tänker. Och jag kan inte sova. Skulle helst vilja prata, prata på natten lång.. Fan. Hur blev detta jag igen? Hur hamnade jag underst när jag hade allt under kontroll? Hur tappade jag kontrollen? Jag ville inte detta, jag ville vara jag. Jag ville.. ville nog mest skydda mig själv. Ville inte hamna här, där jag är nu. Förstår inte hur jag lyckades komma precis dit, till ett bryt igen. Jag knäcks på mitten. Känner mig dummast i världen just nu. Det va jag som sa nej. Det va du som inte lyssnade. Önskar jag hade fört en logg så jag kunde stoppat upp allt i ansiktet på dig. För du förstår inte, du lyssnar inte, kanske rent av inte bryr dig. Men du fick mig att bry mig. Det är det värsta av allt.. Nu vill jag inget hellre. Varför dra mig in i detta för att sen lämna mig helt själv? Du fick mig att tro på något som inte fanns. Du fick mig att se när jag egentligen bara skulle blundat. Du vände mig för att sen bara vända dig om utan att ens bry dig. Du säger att du bryr dig, men det gör du inte. Det är jag.. Jag som är dum. Och antaglien är det lätt. Antaglien finns där inga undanflykter, inga dumma ursäkter, inga undantag. Där finns undantag, men jag är inte ett av dom för jag är the rule. Du hade inte behövt turn this into something det aldrig var, men det gjorde du och det blev till nånting mer för att du gjorde det till det. Om du kunde se mig nu så skulle du förstå. Jag bubblar av grejer som jag vill skrika ut, för du fick mig till och med mig att bryta det jag kan. Nu undrar jag hur.. Fan

I'll rather go then fade away.