EMILIA,

Asså denna känslan, den är så svår att beskriva. Jag vet inte ens vad den betyder. Jag vet bara att jag vill känna så om och om igen. Komma ut ur mitt huvud en stund. Det är därför det är så svårt att sluta. jag önskar jag kunde. Men det är inte så lätt. Jag kan inte ens föreställa mig detta längre fram, men kanske är det bara för att jag är rädd. För om jag är beredd åp att förlora så gör det inte lika ont. Jag vet inte ens vad jag känner, vet inte ens om allt sitter i mitt huvud eller om det är verklighet. Hur ska jag veta det? Men om jag känner det, det är väl såhär det ska kännas om det är på riktigt? Ingenting hänger ihop men allt jag vet är att jag inte vill va utan den känslan. Men kan inte ha alla dessa tusen som tillkommer med den. Jag vet inte vad jag gör längre. Jag ska inte nöja mig, detta är ett mellanting, ett kanske, ett sålänge - eller det bästa möjliga? Det finns inga mellanting, där finns stanna eller gå. Egentligen finns där bara ett alternativ, men är jag egoistisk? Eller är det bara så det ska va? Jag vet inte längre, jag är förvirrad. Jätte förvirrad. Jag är inte ens arg längre, för på något plan förstår jag. Där finns inget jag borde förstå, för såhär är inte ett sett man borde behandla någon. Hur kan jag förstå det? Ja, det är det jag inte förstår. Det räcker inte, inte för mig. Jag tänker inte nöja mig, eller är det de jag gör? För varje gång jag tänker på dej, så det enda jag får fram är att jag vill. Jag ville så jävla gärna. Jag vill. Ja, för jag vill.

Allt jag vet, att jag inte kan göra detta, för ja det gör mig knäpp. Men jag vill. Kan inte sluta, kan inte glömma. Men det som knäcker mig mest är att jag vet att du inte behöver mig. Jag vet att jag är inte tillräckligt. Jag vet att du inte ser mig som du borde. Jag vet alla dom sakerna, men jag vet också att alla dom gångerna jag låg här va jag inte ensam och jag vet att alla dom gångerna vi hittade tillbaka till varandra så hittade du alltid mig först men sen va det också alltid du som lämnade mig, ja för jag vet att du inte behöver mig. Det tog mig tid men jag lyckades gömma dig så långt nere, lyckades gömma allt det jag någonsin känt långt, långt inne där du inte kunde hitta det. Men du drog fram allt igen, lockade fram allt det sårbara hos mig jag vet inte om jag tvingas gräva ner allt det igen och gå tillbaka till att bara va, att bara va utan dig. Ja fast det har jag alltid vatt? För du gick förlängesen, jag vet inte vad det va som någonsin fick mig att tro att du skulle komma tillbaka igen. Vet inte ens vem det är du är nu.. Men jag vet att det är alltid du som lockar fram leendet på mina läppar..

with you is were I rather would be.