EMILIA,

praktik. Hmm, tog mig igenom praktiken som ett levande lik. hur nu än det går ihop?! Men så va det iaf. Spenderade mesta delen av dagen inne på sisters lager för dom behövde lite hjälp, så jag ställde upp snäll som jag är.

Jag är rädd, jag brukar inte va rädd. Men nu finns det så mycket som skrämmer mig. Vättskrämmd. Men jag kommer bli okej, visst? Det kommer bli bra, eller? Vill bara inte höra mer. Vill inte känna mer. Vill inte se mer. Undrar alltid hur jag hamnade här? Hur blev mitt liv till detta? Det va inte såhär det skulle bli. Kan inte hjälpa att undra.. Det finns inte ett ställe på denna jorden jag hellre hade vatt nu än hemma. Allt jag vill är hem. Ja, vad menar hon då med hem? Om hon visste. Där tryggheten finns, där är också hemma.

Du säger du förstår, du säger det aldrig va meningen, du säger så mycket. Men om du skulle förstå, så skulle det aldrig blivit såhär. Jag säger att du är full av skit. Jag säger att du är världens minsta människa. Jag säger att det spelar ingen roll vad du säger, för jag vet.. Jag vet så mycket mer än du tror, så mycker mer än någon annan vet. Men kan inte någonstans i mitt hjärta hitta sympati för en skithög, kan inte någonstans hitta förlåtelse eller förståelse för en idiot och kan inte någonstans förstå att jag fortfarande hittar dig i det djupaste hörnet av mitt hjärta, där ingen kan hitta dig. Jag hoppas att du en dag får äta upp dina ord, jag hoppas att du en dag förstår och jag hoppas att du en dag känner allt det jag känner nu. Inget. Vad jag hoppas mest av allt är att jag ska vakna upp, vad jag hoppas är att jag ska känna hat. För vad jag vill är att hata dig, men inte ens det kan jag göra. Som sagt, det är inte du som är dum - det är jag.

I runaway but I can't let go.