EMILIA,

detta kanske kommer låta konstigt, men that's what I'm all about. Men iaf jag har en känsla, kan inte riktigt sätta fingret på vad det är för känsla. Den är inte bra iaf, så mycket vet jag. Jag försöker verkligen springa ifrån den, gömma mig ifrån den. Men den förföljer mig. Hoppas varje morgon när jag vakna att den ska va borta, men jag hinner inte ens resa mig från sängen och den är tillbaka. Vet inte om det är för att något saknas, eller något som behövs. Men någonstans får denna känslan mig att känna mig tom. Där finns liksom inget att hämta. Ja, jag sa ju det skulle låta knäppt. Men kan inte förklara på något annat sätt..

Vi började med lite var. Vi hade det inom oss båda två, men tillsammans gjorde vi det stort. Tillsammans gjorde vi det till vår räddning. Jag vet att det iaf blev till min räddning. Hur jag hade överlevt utan dig, det vet jag faktiskt inte. Hur jag hade överlevt utan alla dessa ord, utan dessa tankar. Det kanske ses som en skit sak, men för mig är det så mycket mer. För mig är du mycket mer. Det blev mitt liv. You are my roc.

ELEKTRONIK ÄR EN JÄVLA SKIT SAK!

Det blir svårare för varje dag som går, borde det inte bli lättare?
Tell me what do you do when it all falls apart?