EMILIA,

söndagen är här! Den började dock tidigt när familjen Roslund knacka på dörren. Jag satt halvdöd på golvet med Boss medans Håkan borrade. Sen åkte jag och Hanna till Lönsboda, käka RIKTIG mat - vilket vi inte gjort på några dagar nu och sedan tog vi saaben och brummde iväg. Then we drove down memory-lane och checkade till huset i Oppmanna. Aou, aj aj aj..

Nu blir det slöa, slöa, slöa. Snart är lovet över och det är tillbaka till verkligheten!

På tal om verkligheten, har jag gjort världens största misstag? Hmm.. Ibland undrar jag, men sen ja vafan ska jag göra? Gjort är gjort ellerhur? Tror bara det börjar bli ensamt att hålla fast vid en stenmur, finns liksom ingen mening med det. Därför känns det väl bättre att lägga ner energin på nåt annat, vilket inte riktigt funkar. Jag är bara så ledsen. Du är liksom min syn på den och jg vet inte ens vem du är. Känns jätte jobbigt. Hoppas varje dag på att den personen ska komma tillbaka, för djupt in i dina ögon ser jag den du brukade vara. Men jag tror jag har slutat hoppats, för det verkar som alla andra också har gjort det. Det skulle inte spela någon roll om du stannade hos mig, bara du kom tillbaka till den du va, den som brukade få mig att vilja bli bättre. Den som hjälpte mig upp när jag behövde det. Om den personen kom tillbaka skulle det åtminstonde inte kännas som allt som var va en lögn. För nu känns det förvirrande, nu fattar jag ingenting. Vill inte det ska göra ont och vill inte detta ska va såhär jobbigt men jag bryr mig så mycket om dig att jag inte kan sluta. 

I love you enough to let you go..