EMILIA,

Ja, jag antar denna intensiva perioden rör sig mot sitt slut. Fast än att jag egentligen inte vill, på något knäppt och tnävkab sätt. Jag vill inte det ska va över för jag vill inte det ska va okej, Jag vill inte det ska vara okej, jag vill inte att okej ska infalla i vana. Och kanske för att det betydde nåt. Kanske för att det fick mig att känna mig värdig igen på något konstigt, kind of weird sätt. Men det är hur du får mig att känna, det är sjukt det vet jag själv.

Vad jag känner spelar inte någonroll längre känns det som, vem jag är och vad jag står för bara sjunker bort och oacceptabelt blir acceptabelt. Det är inte så jag vill ha det. Vilket får allt att kännas som en.. Jag hittar inga ord, så jag antar att det också är något som förblir min hemlighet, mitt mysterium.