EMILIA,

Allting är så mer klart nu än va det va då. Du kunde berätta för mig, eller gjorde jag det bara omöjligt? Men om du hade berättat för mig så hade jag kanske förstått. Jag förstår dej nu på ett helt annat sätt, samtidigt som det gör så ont. Kanske hatar jag dej lite mer nu, kanske hatar jag dej för allt du gjort lite mer nu men kanske ser jag allt så mer klart. Kanske har jag fått de svaren jag sökt så många gånger och när man ser tillbaka så undrar jag hur jag inte kunde förstå? Och jag klandrar mig själv, gång på gång. Det gjorde mig stark men nu får det mig att bryta ihop. Jag önskar det fanns något som kunde få denna smärtan försvinna, något som fick mig se allt så klart igen. Är så rädd för att fastna här igen. Jag va ju så lycklig! Vart tog det vägen?