EMILIA,

Jag vill inte somna för jag ser ingen anledning till att vakna upp längre. Jag är inte rädd för mörker, bara ensamheten i mörkret. Men jag är inte rädd för ensamheten, bara att inte ha en hand att hålla när det gör ont. Men va jag egentligen är rädd för att allt är som det är just nu, att jag en dag slutade bry mig om det jag borde bry mig om. Att jag bara är en skugga av den personen du gjorde så medveten, så sårad och känslig. Ibland tror jag att allt leder tillbaka till dej och det gör mig så ännu mer ont. Jag tänker på dej så ofta, rättar mina fel varje dag och spelar allt om och om igen i mitt huvud av det jag kunde gjort annorlunda. Mitt liv känns så långt borta, i någon annans händer. Aldrig riktigt kännt som jag återhämtat mig efter allt som hände just då. Problemet är nog det egentligen att jag egentligen inte vet. Vad jag vet är att det är tomt, vad jag vet är att det fattas så mycket i mitt liv för att göra det helt..