EMILIA,

Hopp och hej! Då va det måndag igen.. Jag är trött som ett as, vaknade i panik av att jag hade försovit mig. Stressa som en gnu för att inte komma försent till Helene. Möter upp Lina vid skolan och samtidigt som vi nästan springer bort på E-byggnaden kommer Oscar och undrar vad vi gör här?! Så tänkte jag, eeh jaha? Och det visade sig att vi inte börjar förens kvart i tio, Oscar va alltså lika efter som oss.. Så jag och Lina tog en frukost och nu sitter vi i bibblan och degar..

Önskar jag kunde få det räknas för något och jag önskar jag kude känna mer än att allt är förlorat. Jag önskar jag kunde känna mer än att jag inte orkar bry mig. Önskar jag brydde mig om rätt sak och kände vad jag borde känna nu, men det finns inte hos mig. Vill bara spola tillbaka denna tiden, vill bara ta hand om allt det som brukade betyda något, det som gjorde mig lycklig, det som gjorde mig hel. Jag är inte lycklig nu, man borde kanske tycka att jag är det. De ser något bra i det som jag inte ser, som inte finns. Tycker du det är konstigt? Inte jag. Du säger till mig att jag inte ska förlora mig själv, att ingen ska få trycka ner mig. Men det är bara du som lyckas med sånt, bara du. Ja, jag önskar jag kunde spola tillbaka tiden, till då du inte betydde nåt för mig då du inte kunde nå mig, inte röra mig och inte komma åt mig. För det är alltid du som får mig må som jag gör. Det brukade va kul, jag brukade veta vart jag hade mitt huvud, jag brukade inte känna grejer som jag inte skulle känna. Men nu är jag här, känner mig som ett fån - jag vet vad jag behöver, men jag letar efter nåt annat. Men nu är jag här, tar av allt du gör, ger av allt jag har. Stöttar dej igenom allt, förlorar mig själv mer och mer.. Om jag är förlorad, om jag är förstörd, om jag är knäckt och om jag är ensam, vad rör det dej?