EMILIA,

Jag hade en uppenbarelse inatt när jag satt vaken och tuggade tuggummi. Den va du. Somehow är det alltid du och jag förstår inte det. Jag placerade dej en gång högt uppe på en pedistal. Jag va dum, jag va blåögd, jag va lurad. Men nog mest av mig själv. För trots allt är du så bra, ett hjärta av guld, en person som tar vara på det som betyder något.. och missförstådd, antaglien mest av dej själv. Jag tror att du tror mindre om dej själv än vad som i självaverket finns där. Hm och ja, vad har jag med detta att göra? Ingenting antaglien. Antaglien ingenting längre. Det gör ont. Jag vet att det är du.