EMILIA,

Nu börjar jag förstå vad som hänt och ont gör det faktiskt. Inget och när jag säger det menar jag inget, kan nå upp till de dagarna i mitt liv. Jag har aldrig varit så lycklig. Men någonstans påvägen så försvann det bara och jag undrar fortfarande hur.. Maybe it's for the better, ingen vet - men tiden avgör allt. Mitt hjärta brister, tror inget annat. Tårarna rinner, så tro inget annat. Du är inte ensam, det kommer du aldrig vara. Men kanske är det för det bättre? Du kan inte intala dej själv till att världen är ett bra ställe att leva på, när det inte är så! Samma sak..

Det finns en tomhet här som inte fanns innan, men på samma gång känner jag inget. Hålet blir bara större och större, kanske vet jag vart jag är lycklig. Men på det sättet kommer jag aldrig bli lycklig. Jag kan inte säga emot mig själv, såra mig själv för att känna det jag vill och borde. Jag vet aldrig vart jag kommer ha dej, är det så det ska förbli?

JAG VILL INTE JOBBA IMORGON :(