EMILIA,

Du tar allt förgivet och du slänger ut dej allt som det vore självklart. Jag börjar inse saker jag aldrig gjort förut, vilket borde göra det lättare men det gör det verlkligen inte. Det är så svårt för mig att släppa taget, jag vet egentligen inte varför. Det borde va det lättaste jag kunde göra i hela mitt liv. Men du rör vad mitt hjärta gång på gång och du håller mig fast. Men varför? Dom har så rätt och jag önskar du kunde förstå det, för jag börjar bli rädd. Rädd för att du tappar taget! Jag har försökt fixa detta under en såååå långt tid nu, längre än vad jag själv vet. Jag har bett dej gå på gång, känna något du inte känner, bestämma dej för något du inte vet. Det krossade mitt hjärta och det knäckte mig. Men det jag fått reda på att det som egentligen knäckte mig var att JAG inte visste och det gör jag fortfarande inte. Jag bad dej fundera ut allt till mig, för att själv slippa göra ett val. Och nu känns det så igen.. Allting känns så förlorat, utan mening. För det finns inget där, någonstans. Det är bara ett val mellan fel och ännu mer fel. Denna gången vill jag göra ett val av inget, men jag vet att det är för svårt. MEN jag känner dej på någon nivå, men när du rör mig så känner jag det och på något sätt ser jag dej och när jag rör dej känner jag mig inte bara tom. Då jag önskar det kunde fixa det jag känner inom mig, då jag önskar det förändrade allt och jag önskar att allt vi har är mer än långa nätter..