EMILIA,

Jag är här, fortfarande här. Instängd på ungefär en kvadratmeter och två rum. Jag har fortfarande inte funderat ut vad jag gör här, men har börjat trivas någerlunda. Idag kom jag fram till något jag försökt fundera ut i typ tre år. Det är inte du, det är din smärta. Det är all smärta, alla problem som du bär på som får mig att vilja springa. Jag är trött på att känna allt det. Jag vet inte varför jag lägger allt mitt hat på dej, jag önskar jag visste. Men så småning om, med tiden så har jag förhoppningsvis funderat ut resten med.

Jag är rädd, jag är rädd för rädslan. Men rädslan skrämmer mig inte! Det som skrämmer mig är du. Tiden är snart slut, tid och tid - tid är skit! Men jag vill bara inte känna att jag ger upp, för det är allt jag kan - allt jag gör. Jag tror jag gått och blivit knäpp, jag vill inte somna för jag vill tänka på dej och jag vill inte vakna för jag vill drömma om dej. Bara hur sjukt låter det inte? DU SKRÄMMER SKITEN UR MIG, fattar ínte hur man kan ha en sån makt övr en människa som du kan och du vet nog inte ens om det.

Jag vill bara inte mer av detta nu!