EMILIA,

Det gör bara ont, långt inne ändå ut i fingerspetsarna - alltihopa. Detta börjar kännas mer och mer som en lek, en lek som har pågått i snart ett år nu. Jag vet inte vad jag gör längre, jag vet inte vad vi gör längre. Kanske är det bara så att jag försöker lura mig själv att vi är något som vi inte är? Eller försöker jag se det så för att det inte ska göra ont längre, jag vet inte - jag vet inte ens vad fram och bak är längre. Försöker klura ut vad ditt problem är, vart felet sitter. Jag önskar bara du kunde sluta tvinga dej själv till att känna saker du inte göra, för jag tror det är vad du gör.. Åh, om jag bara visste. Om jag kunde prata med dej istället för att sitta och skriva i denna meningslösa bloggen, som inte ger mig ett skit. Men pust STÅNK OCH STÖN, dead end! Jag palla inte mer, denna cpiga grej, vafan det nu än är vi gör. Hörs?!

Jag saknar dej, jag saknar min andra halva. Den halvan av mig som ger mig bekreftälse på att jag faktiskt inte är knäpp. Den enda persnen som alltid förstår mig, eller åtminstonde försöker. Den personen som är där, alltid, även om det är mil ifrån mig. Jag saknar att ha dej hemma, till hands, dygnet runt. Jag hatar att sakna dej, jag hatar det faktum att vi nu lever två helt olika liv, när vi allt levt i samma elände. Men jag älskar dej, oavsett om jag i mellan åt är den sämsta lillasystern i hela världen - så älskar jag dej. Tack, för att du förstår, tack för att du finns älskade Hanna "ankan" Stockzell <3