EMILIA,

Jag har funderat mycket på vilket jag tänker med oftast, hjärtat eller hjärnan? Och vilket är egentligen smartast? Enligt mig är det smartast att tänka med hjärnan, att såra sig själv innan nåon annan gör det. Det låter ju smart och smärtfritt, visst? Mm, men då är ju det enda lilla problemet som uppstår att kunna genomföra det och då blir ju automatiskt frågan, klarar Emilia det? Svaret på den frågan.. HM NEEEEEJ! Jag har gjort det igen och jag borde ha tänkt ett steg längre innan jag gav mig in på denna vägen, jag borde ha förstått bättre och jag fattar inte varför man ger sig på en sak, när man vet att den sårat en förr. Snackar då om kärlek, jag ser inte meningen att utsätta sig själv för ständig smärta, att ständigt ta skit, ständigt må dåligt och ständig ångest.

Sen kanske är det inte jag som borde tänkt ett steg längre, kanske är det du? Kanske är det du som är dumihuvudet? Kanske är det för en gångs skull inte jag? Jag vet vad jag känner, du vet vad jag känner men jag vet ingenting om dej och jag är trött på att aldrig veta något om dej. Men å andra sidan kanske jag klurat ut hur de va, å andra sidan kanske jag borde fattat att ja.. Vem hade inte fattat? Kanske är det bara ingens fel, men jag gör ont, jag går i tu, jag orkar inte hålla ihop längre.. Kanske är det ingens fel, kanske är det mitt eget dumma fel eller kan du bara för en gångs skull medge att du har gjort fel?

Jag trodde jag visste vad jag kände för dej och det vet jag också. Men jag förlorar heller allt än att en del uteblir och det kommer jag inte ändra på. För här med ska jag tänka med min hjärna och inte med mitt hjärta, jag sårar hellre mig själv ännu en gång än att jag låter dej göra det åt mej. Ditt val, dina möjligheter.