EMILIA,

Jadu, så långt iväg. Så många mil iväg, så många olika världar iväg. En sån stor del av mitt hjärta som saknas, en stor del av mitt förflutna som inte kan avslutas pga ett ställe långt iväg och djupt inne i mitt hjärta. En plats, ett ställe, ett liv som jag inte kan nå som istället plågar mig varje dag. Rädslan av att du en dag ska försvinna lika plötsligt skrämmer mig mest. Rädlsan av att jag aldrig gjort vad jag kunnat och gett dej av vad jag har. Så för mitt eget dumma samvete, så stanna hos mig. För min egen egoistiska skull, lämna mig inte.

Nu har det gått sju år, sju år av ett nytt underbart och sprudlande liv. Sju år av saknad och sorg. Sju år av hat och fortfarnade har jag ingen aning om vad jag får lov att tycka om detta. Jag är rädd att jag kommer börja hata något jag älskar om jag tycker för mkt. Men jag saknar dej och jag saknar ett avslut. Ett avslut som jag verkligen vet att jag behöver. Inte bara efter dej, utan efter ett liv som inte längre finns. Som avslutades och börjades för dom sju år sedan. Du är en stolthet, du var en solstråle och du va allt man kunde vara. Allt jag vill är att få säga hejdå, är det för mycket begärt?