No air
Som när allt ditt syre stryps.. Som när all luft, allt utrymme i hela världen blir till en centimeters kub som du måste leva på. Som ett slag mot ditt hjärta som får dej att vakna till liv och inse hur ont det verkligen gör så känns det varje gång du gör såhär. Ja, det känns som ett slag mot hjärtat som får det att sluta slå för varje gång du sårar mig, varje gång tar du ett slag, ett andetag från mig. Du tar en del av mig varje gång det gör såhär ont, jag känner mig instängd och blottad enda in i själen. Jag kämpar för allt jag har för att hålla dej på avstånd, hålla dej långt borta från mig, för att hindra dej från att ta det sista av mig som finns kvar, hindra dej från att få mig till att känna absolut inget. Men du lyckas varje gång att näsla dej in, djupt långt, in i mina innersta tankar. Sen lämnar du mig ensam, sårad och rädd.. Jag kan inte andas längre, får ingen luft utan din närhet. Jag har lärt mig leva på dej, jag har lärt mig att lita på dej, lita på att du ska finnas där att stötta mig - men sen går du - du hade hellre fått kapa mina ben, det hade vatt samma sak, för utan dej kan jag inte stå. Så nu, ja nu du har två val....
